åh
jag är typ förvirrad
visst, allting känns som vanligt, man är hemma och allting är exakt samma..
men ändå inte
jag är inte densamma.
jag måste fixa så mycket, men orkar inte.
det är precis som att jag har fått slita, jobba och tänka på allt själv nu i ett år och nu här hemma behöver jag inte det. jag vill det men jag behöver inte. och det har gjort mig lat.
jag måste köpa en ipod
jag måste börja träna
jag måste ha nya kläder
jag är ledsen för att en av mina videos från fiji är borta sönder går aldrig mer att få tillbaka. det kanske inte låter så farligt, men varje gång jag kollade på den blev jag helt varm inombords och jag har längtat så efter att få titta på den igen och nu går det inte.
men jag är också tacksam för att jag har kvar alla mina bilder från året, bilderna är ibland viktigare än själva händelsen för med dem kan vi gå tillbaka och minnas exakt hur det var och vilka känslor man hade. Är det inte underbart? för vi glömmer så lätt, redan nu börjar minnena från början av vår resa tyna bort..
och jag är tacksam för att alla här hemma är friska och mår bra
för att jag har ett jobb att komma tillbaka till, även om det inte är det bästa så är det pengar på kontot och socialt.
när jag tänker efter så borde jag vara hur lycklig som helst, jag har hela världen att välja på. det är ju egentligen fantastiskt men jag har istället ångest för att jag inte vet vad jag vill göra och för att jag inte är medveten om alla möjligheter som finns.
jag var dock förvånad över mig själv att jag packade upp allt ur min fina vita resväska nästan med en gång, det brukar annars ligga och skräpa i flera veckor.
okej, nu blev detta väldigt blandat, men det är just så jag känner mig - splittrad.
